Slutet på ett kapitel och början på ett nytt.

Det har gått ungefär sex veckor sedan mitt senaste inlägg och idag var sorgligt nog den sista dagen på min DTS. Det vill säga av vår ”Lecture phase”. Nästa vecka börjar nästa fas – Outreach. Vi hade en fantastisk Celebration night igår tillsammans med the leadership interns som en avslutning på den här delen innan vi sprids för vinden. Vi firade vad Gud gjort i våra liv under de senaste 10 veckorna genom vittnesbörd, sånger, massor med efterrätt och ett härligt dansparty!

Jag önskar att jag kunde sammanfatta de senaste sex veckorna för er, men jag är rädd att det är omöjligt. De har varit ungefär lika händelserika som sex månader och att ens försöka återge dem känns lätt oöverkomligt. Jag föredrar att berätta för er någon gång ”in person”. Men kanske kan jag ge er några glimtar här. En spännande vecka hade vi besök av Amy Ward (fd. Sollars) en otroligt profetisk kvinna uppväxt mitt i ingenstans i Alaska och hennes historia är helt galen men fantastisk. Hon undervisade oss om Holy Spirit och the gifts of the Holy Spirit och Gud mötte oss på fantastiska sätt och gjorde så mycket i våra liv. Veckan därpå undervisade Frank Naea och Alice oss om ”The father heart of God”. Så bra! En annan höjdpunkt för mig var Scott Brown som undervisade oss om ”The word of God”. Eftersom Scott är judisk (kristen jude) har han kunskap både i hebreiska och om judiska traditioner och seder vilket gör att han kan undervisa om Bibeln på ett helt fantastiskt sätt. Så många nya dimensioner av Bibeln uppenbarade sig för mig den veckan och jag lärde mig otroligt mycket. Han undervisade både om Bibelns trovärdighet och gav oss verktyg att själva studera Bibeln. Han undervisade även om Israels roll i Bibeln och idag. Förutom all bra undervisning så har mycket annat bra hänt under dessa veckor. Gud har visat mig så mycket och berättat saker för mig. Jag har utmanats och klivit framåt. Jag har skrattat och gråtit. Jag har byggt relationer. Jag ser fram emot att kliva in en ny fas och vet att Gud kommer att fortsätta att lära mig saker trots att undervisningsdelen av min DTS är över. Men det är också vemodigt och sorgligt att lämna den här platsen och de människor som blivit en så stor del av mitt liv.

Nästa vecka (första veckan av Outreach) spenderar vi här tillsammans med ungefär 10 team från Kona, Hawaii som en start på Activate Love Tour (http://www.activatenz.org.nz). Efter det sprider vi ut oss över världen. Två team deltar tillsammans med Kona teamen i Activate Love Tour och stannar därmed i Nya Zeeland, ett team på nordön och ett på sydön. Ett team drar till Fiji, och jag drar med mitt team till Turkiet. Spännande! Vi kommer att resa runt lite i Turkiet och samarbeta med lite olika organisationer på olika platser. Jag önskar att jag skulle kunna berätta mer i detalj för er men tyvärr måste vi vara lite försiktiga med det. Och jag skriver hellre för lite än för mycket. Jag hoppas kunna berätta mer när jag är tillbaka. Jag är övertygad om att det kommer bli otroligt bra och jag har stora förväntningar på de sju veckor vi kommer att spendera där. Om du ber så skulle vi i teamet vara otroligt tacksamma och uppskatta mycket om du vill komma ihåg oss i dina böner under de kommande veckorna. Det känns viktigt för oss att vi har stöd i bön! Vi är också fortfarande i behov av en del ekonomiskt stöd då alla våra team medlemmar inte fått in sina avgifter ännu. Om du skulle vilja donera till oss så går det att göra via följande webbsida: http://ywambethlehem.co.nz/donate Välj alternative ”Donate to student/staff” och skriv in ”Turkey team” som recipient.

Under tiden i Turkiet kommer vi i teamet att avaktivera våra Facebook konton och det är möjligt att det inte kommer att ske så många uppdateringar, men vi finns fortfarande på mail och eventuellt en och annan Instagram bild kan komma att läggas ut. 🙂

Så mycket mer som jag skulle kunna skriva men klockan är över midnatt och det är dags för mig att sova. Längtar efter er där hemma! ❤ Gläd mig med en kommentar! 🙂

The great exchange

Igår var det precis en månad sedan jag landade i Nya Zeeland och satte mig på bussen till vackra Tauranga och YWAM Bethlehem. En månad på ett omvälvande äventyr. Det var min längtan efter att skakas om som ledde mig hit, intet anande om hur ordentligt min önskan skulle slå in. Men mitt i allt – i berg-och-dal-banan av känslor och inre stormar – känner jag Guds godhet och mildhet i allt han gör i mig. Han hanterar mig varsamt. Jag har satt av denna tid för honom, för att han ska få göra vad han vill i mig, och han är inte den som missar chansen. Och allt han gör är gott. För mig handlar denna resa mycket om att förstå hur Gud ser på mig och att lära mig älska mig själv som han älskar mig.

Undervisningen här är bra och otroligt utmanande och våra lärare är fantastiska. Vi har haft undervisning om Guds natur och karaktär, om att höra Guds röst och den här veckan ägnar vi åt relationer. Förra veckan var nog den mest intensiva hittills då en av våra basledare Josh Cole undervisade om intimitet med Gud och frihet i Jesus. Det var en vecka som handlade om att släppa taget om det gamla och inte låta det som sårat oss, det vi gjort som inte varit bra eller det bagage vi bär med oss att definiera vilka vi är. Om att ge allt till Gud och få allt från honom. Vi ger våra misslyckanden, vår synd och vår otillräcklighet till honom och i gengäld får vi hans liv, frihet, frid och allt som han är. The great exchange. Vi avslutade veckan med en eld där vi symboliskt brände upp saker i vårt liv som vi vill lämna bakom oss för att gå in i en ny frihet. Det var en mycket speciell och befriande stund då vi delade våra sorger, misslyckanden och tillkortakommanden med varandra. Trots det vi delade fanns inget dömande utan bara kärlek. Vi utmanas i och upptäcker vinsterna med att leva i transparens, att våga vara de vi verkligen är, utan fasader.

Det är inte bara undervisningen som är utmanande. Att leva som vi gör, tillsammans, är också en utmaning på många sätt. För att inte tala om utmaningen i att kliva upp kl 5 på morgonen på tisdagar för att vara i THOP (Tauranga house of prayer). Jag tror att de som känner mig förstår… Sedan mitt förra blogginlägg har vi fått veta våra Outreach team och som många av er redan vet så kommer jag, tillsammans med fyra andra studenter och två ledare, att åka till Turkiet i 7 veckor. Det ska bli otroligt spännande, men det är så klart en utmaning att bygga ett team också. Men jag är med ett fantastiskt gäng så det kommer att bli så bra!

Jag skulle säkert kunna skriva hur mycket som helst om vad jag upplever här, men vill varken tömma ut för mycket av mig själv eller att ni ska tröttna på att läsa. Så jag stannar här. Tills vi hörs igen!

Ps. Jag har av olika anledningar gjort mig av med min iPhone (kan förklara varför en annan gång) så jag finns inte längre att nå via Whatsapp, Viber m.m. Jag kommer att ha kvar mitt gamla nummer när jag kommer till Sverige igen, men tillsvidare har jag ett NZ nummer: +64221997994. Ni är välkomna att sms’a 🙂 Finns fortfarande att nå via Facebook och mail. Ibland är ett meddelande hemifrån det som gör min dag!

The Journey has begun

Resan har börjat. Jag är visserligen framme i Tauranga, NZ sedan snart en vecka tillbaka, men ändå har resan verkligen bara börjat. Dock med en rivstart skulle jag vilja säga. Men det återkommer jag till snart. Ligger just nu på en filt i gräset, i skuggan av ett träd, och lyssnar på fåglar och syrsor och dricker kaffe. Det är sommar! Solen har skinit konstant och temperaturen har legat mellan 20-25 grader. Nya Zeeland är vackert så man tappar andan ibland. Speciellt träden fascinerar mig. De ser så levande och frodiga ut. Och vilken mångfald. Stranden ska jag inte ens tala om.. Vill inte plåga er alltför mycket ;). Gud visste med säkerhet vad han gjorde när han tog mig just hit. Det jag ser runt omkring mig vittnar så om hans storhet och kreativitet och får mig att älska honom ännu mer. Men ok, nu låter det ju som att jag är på semester… Inte riktigt.

För den som inte vet är jag här i vackra Tauranga (som för övrigt är ett maoriskt ord som betyder något i stil med ”säker hamn” och det uttalas inte alls som någon av oss trott) för att göra en DTS med YWAM. Wait a minute.. What? Jo jag gör alltså en Discipleship Training School med en organisation som heter Youth With A Mission. YWAM är en kristen organisation som finns på många hundra platser runt om i hela världen och som vill se människor förvandlas av Guds kärlek och sedan föra den kärleken och det budskapet vidare. I korta drag. Så, min DTS heter Intimacy to Impact och kommer att vara i fem månader. Tre månader här och två månader på en spännande resa någonstans. Var får vi veta snart. (Läs gärna mer om ywam och min DTS på http://www.ywambethlehem.co.nz). Så nu vet ni syftet med min resa. Och vad mina blogginlägg framöver kommer att handla om. Ska försöka uppdatera lite då och då för den som vill följa mig. Vissa kommer säkert att tycka att jag är galen, but frankly – i don’t care.

Så till den där rivstarten. Det är dag fyra in på DTS’en och jag har redan känt glädje, förundran, förtvivlan, desperation, rädsla, frid, förtröstan och kärlek.. För att nämna några känslor. Jag har skrattat och gråtit och allt däremellan. Dag 2 delade vi våra livshistorier med varandra, vår bakgrund och våra kamper.. Rätt läskigt att göra i ett rum med typ 40 pers som man knappt känner. Men så bra. Vi är alla här för att hjälpa varandra att växa och en del i det är att våga vara sårbar, hur läskigt det än är. När alla har den inställningen skapas ett klimat där vi vågar vara oss själva och där vi känner oss trygga att växa. Jag har redan utmanats ordentligt och velat åka härifrån mer än en gång. Men jag stannar för att jag vet att Gud vill göra galet bra grejer i mitt liv. Och jag har redan börjat se en del av det.

I övrigt delar jag rum med fyra andra tjejer. Tre amerikaner och en tysk. Vi är rätt olika så det blir en spännande utmaning det också. Det är inte helt enkelt att hitta sin egentid. Dock har det gått förvånansvärt bra att samsas om toan på morgonen. 🙂 Vi har lektioner dagtid och fritid eller andra aktiviteter kvällstid. Jag sover som en stock (för er som inte vet har jag länge haft sömnproblem och tagit tabletter för det så det känns fantastiskt) och jag äter typ hela tiden. Människorna är sköna och jag är övertygad om att jag kommer få vänner för livet här. Kan också berätta att det är bara ljug som jag har läst att det inte finns giftiga djur på NZ. Tydligen finns det en giftig spindel (dock inte supergiftig).. Jag hoppas det inte var den som satt i taket ovanför min säng häromdagen och som sedan försvann (stor var den i alla fall)… Nåt mer ni vill veta? Det är bara att fråga. Dessutom blir jag lycklig för kommentarer, vill gärna höra från er. Wifi fungerar sisådär här, så Skype och Viber blir det inte mycket av. Ibland funkar inget.. Ska försöka ladda upp lite bilder från min kamera snart om det går.

Dags för middag! Kärlek till er!

Sömnlös i Sorsele.

Sömnlös. Trött till både kropp och sinne, men ändå sömnlös. Mitt värsta tillstånd. Ok, inte värsta… men ett mycket oönskat och ogillat tillstånd ändå. Vet inte varför det skulle hjälpa att blogga precis, men orkade inte ligga och vända och vrida på mig något mer. Jag har varit lite ”off” hela dagen idag. Vaknat på fel sida kanske. Frustrerad, liksom. Såhär i efterhand kan jag tänka att just denna dag hade jag nog behövt lite mer social kontakt. Men ibland kommer man inte på vad man behöver förrän dagen är slut. Och då är det ju för sent. Oh well, lite gammal hederlig lappsjuka har väl ingen dött av, så jag kommer väl inte göra det jag heller. Det är ju tur att man alltid har Gud att hänga med. Han går ju inte av för hackor direkt.

Vet egentligen inte riktigt var jag vill komma med det här. Känner mig ganska tom på kloka tankar. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig skulle komma ur mig en sömnlös kväll som denna. Nej vet ni vad, jag slutar här. Det blir nog bäst så.

härmed förklarar jag blogg-året 2014 invigt

Hej blogg! Jag kom att tänka på dig, och på att jag saknar dig. Du har ju såklart funnits här hela tiden, det är jag som inte besökt dig så mycket. Det brukar visst bli såhär för oss. Kanske 2014 blir annorlunda? Kanske om jag lyckas uppfylla mitt mål att detta år ägna mig lite mindre åt ”fördummande” aktiviteter som TV-tittande och överdrivet mycket surfande på Facebook och lite mer åt att fundera på livets förunderliga små ting så kanske jag även kommer att ha fler ord att fylla dig med. Jag skulle vilja det.

Jag har fler mål för 2014 också. Men mest av allt vill jag bara ha mer av Jesus. Extra mycket mer. Så därför tror jag att jag kommer att få det. Jag tror det därför att jag vet en sak. Och det jag vet är att till och med MER än jag längtar efter Jesus så längtar Jesus efter mig. Jag vet inte vad du tycker, men jag tycker i alla fall att det är ganska coolt. 

Den senaste tiden har varit lite av en återuppståndelse av ”kvartlivskrisen” för mig. Jag har funderat mycket över vilken riktning jag vill gå, främst när det gäller mitt yrkesliv men också i livet i stort. Visst är det lite jobbigt att fundera på emellanåt, men samtidigt är det lite spännande att känna att vad som helst kan hända. Jag kanske blir kvar i Sorsele i flera år till, eller så blir jag inte det. Just nu vet jag inte. Men jag tror det kommer att visa sig. Jag tror att Gud har en plan. 

Så nu kära blogg.. det här inlägget får inleda 2014 och jag hoppas att fler inlägg ska följa på detta. Som sagt, jag har saknat dig.

#livetsomgudsbarn

Jag förundrades av den oändligt vackra plats han skapat. Den gjorde mig stum. Han var också där, och såg, men han tyckte att det vackraste där var jag.

#skapadavpappa

#bilderkanaldriggörarättvisa

Små val som gör skillnad.

Idag fick jag en sån där liten påminnelse om hur även de små valen i livet gör skillnad. Jag hade planerat för en kväll i tvättstugan då jag bokat tiden mellan 16-20. Jag blev lite sen från jobbet, kom hem och upptäckte att jag måste ha glömt tvättmedlet i tvättstugan sist jag tvättade för 1,5 vecka sedan. Typiskt. Jag packade med mig tvätten och gick ner, med förhoppningen, eller kanske till och med antagandet, att mitt tvättmedel skulle vara kvar där. Min irritation vaknade ganska omgående när jag blev varse om att båda tvättmaskinerna var i full gång att tvätta någon annans tvätt. Dessutom var mitt tvättmedel inte att finna någonstans, däremot låg påsen jag förvarat det i kvar och skräpade. Tvättid och tvättmedel stulet på samma kväll. Nästan så man tappar tron på mänskligheten. Funderade på om jag skulle skita i allt, sätta mig å vänta på skurken som tagit min tid, skriva en lapp eller bara försöka sno tillbaka en maskin. Medan jag funderade åkte jag till Ica å handlade nytt tvättmedel.
Irritationen rann av mig lite och jag tänkte att jag inte får vara så hård mot personen. Det har ju säkert bara blivit en miss. Kan ju hända vem som helst. Så dumt att bli arg. Dessutom, det där med arga lappar i tvättstugan har väl alla fått nog av. Hur unikt är det egentligen? Inte särskilt. Men eftersom jag ändå verkligen behövde tvätta så valde jag att skriva en lapp, men en snäll lapp. Så snällt jag kunde la jag fram min önskan att åtminstone få tvätta en maskin eller två, eftersom jag ska resa bort. Det var ju egentligen allt jag behövde. Vilken tur sen att jag struntade i att bli arg och valde att skriva den snälla lappen, eftersom det visade sig vara min granne som alltid är så trevlig när man möts i trappuppgången som hade råkat tagit fel på datum. Hon plingade på dörren när hon var färdig å bad så mycket om ursäkt. Vilken tur också att jag inte hade skrivit en arg lapp, eftersom jag ett tag senare råkade lämna min nyckel i tvättstugan å släppa igen källardörren efter mig så jag varken kunde komma till tvättstugan eller in i min lägenhet. För då hade det tagit emot mer att plinga på hennes dörr å låna hennes nyckel. Och vilken tur just eftersom hon bjöd in mig på kaffe å bulle. Så fick jag tillslut både tvätta mina kläder och en trevlig fikastund hos en fantastisk granne. Tänk vad mycket trevligare det blir om man låter bli att bli arg och irriterad för småsaker. Min läxa till mig själv blir att tänka på det lite oftare.

Nattsudderi

Här sitter jag och nattsuddar. Planen var att gå till sängs för länge sedan. Jag har varit så galet trött på senaste. Men – som en trotsig liten unge – så sitter jag här ändå, trött och grinig, bara för att jag vill vara vaken. Fråga mig inte varför. Risken att jag missar något spännande om jag sover är ju ganska obefintlig. Som den ofta är just här. (förlåt mig, det är min lappsjuka som talar).

Jag har bott på en del platser under mina snart 30 år på denna jord. I städer och byar, i skyskrapa och små stugor, i kollektiv och ensam, i Sverige och utomlands, i norr och i söder… Alla är de platser som jag älskat -och ibland även hatat. Men ingenstans har jag upplevt det jag upplever här. Ingenstans har utmaningen varit så stor. Aldrig har kärleken och hatet avlöst varandra i så snabba vändningar. Aldrig har jag efter 8 månader på en plats fortfarande haft så svårt att förlika mig med den. Aldrig har jag så mycket velat fly från en plats, för att i nästa stund känna hjärtat bulta och slå för den. För nog älskar jag även denna plats. Men med en annorlunda kärlek. Den grundar sig inte i första hand på hur bra jag trivs, eller hur roligt jag har det. (Jo, jag har roligt även här). Den är annorlunda, för den kommer inte från mig själv. Min Pappa Gud har gett mig av HANS kärlek till denna plats -med alla de människorna han älskar så. När jag lyssnar på mina egna känslor förstår jag ibland inte hur jag ska kunna bo kvar här. Men lyssnar jag på Pappas hjärta undrar jag ibland hur jag någonsin ska kunna flytta härifrån. Så all denna ambivalens kanske har en enkel förklaring ändå… It makes sense.

Nu tror jag att jag suddat färdigt. Sängen har åter blivit inbjudande… Godnatt kära vänner!

en skapelse i färg

Jag har haft en stark längtan ut i skogen i ungefär en vecka nu. Men trots att skogen är så nära så har det liksom inte blivit av, förrän i dag. Efter att ha spenderat min söndag slappandes på soffan tills jag kände mig sådär lagomt mosig i huvudet så gjorde jag slag i saken. I sista sekunden kom jag på att jag skulle rycka med mig kameran. Sagt och gjort. Detta blev resultatet.

 Bilderna gör inte det vackra rättvisa, naturligtvis. Men de kanske kan visa en glimt av vad jag fick njuta av denna härliga söndagseftermiddag. Gud har gjort en vacker värld!

Pssst…

… vet du om en sak? Du, just DU är en vacker människa. För att Gud har skapat dig. Och det har han gjort av den enkla anledningen att han vill ha gemenskap med dig. Ja, med dig! Det spelar ingen roll hur ditt liv ser ut, DU -min vän – skulle inte finnas till om han inte ville hänga en massa med dig. Först skapade han dig, sen sa han ”WOW! Du blev perfekt! Dig vill jag vara med! Dig vill jag bo i!” Sedan den dagen har han älskat dig och det gör han in i evigheten. Men han låter dig välja om du vill vara med honom. Jag valde att bli vän med Gud, genom Jesus! Och jag förespråkar det valet av hela mitt hjärta. Vilket äventyr! Det var allt jag ville säga ikväll. Tyckte att du borde få veta. Det är inget man vill missa.

Och med det slår jag igen mina ögon för ikväll. Sov gott alla godingar!