Här sitter jag och nattsuddar. Planen var att gå till sängs för länge sedan. Jag har varit så galet trött på senaste. Men – som en trotsig liten unge – så sitter jag här ändå, trött och grinig, bara för att jag vill vara vaken. Fråga mig inte varför. Risken att jag missar något spännande om jag sover är ju ganska obefintlig. Som den ofta är just här. (förlåt mig, det är min lappsjuka som talar).
Jag har bott på en del platser under mina snart 30 år på denna jord. I städer och byar, i skyskrapa och små stugor, i kollektiv och ensam, i Sverige och utomlands, i norr och i söder… Alla är de platser som jag älskat -och ibland även hatat. Men ingenstans har jag upplevt det jag upplever här. Ingenstans har utmaningen varit så stor. Aldrig har kärleken och hatet avlöst varandra i så snabba vändningar. Aldrig har jag efter 8 månader på en plats fortfarande haft så svårt att förlika mig med den. Aldrig har jag så mycket velat fly från en plats, för att i nästa stund känna hjärtat bulta och slå för den. För nog älskar jag även denna plats. Men med en annorlunda kärlek. Den grundar sig inte i första hand på hur bra jag trivs, eller hur roligt jag har det. (Jo, jag har roligt även här). Den är annorlunda, för den kommer inte från mig själv. Min Pappa Gud har gett mig av HANS kärlek till denna plats -med alla de människorna han älskar så. När jag lyssnar på mina egna känslor förstår jag ibland inte hur jag ska kunna bo kvar här. Men lyssnar jag på Pappas hjärta undrar jag ibland hur jag någonsin ska kunna flytta härifrån. Så all denna ambivalens kanske har en enkel förklaring ändå… It makes sense.
Nu tror jag att jag suddat färdigt. Sängen har åter blivit inbjudande… Godnatt kära vänner!