Igår kom den. Den stora dagen. Det var dags…
Jag letade upp en djuraffär och inhandlade två Dogman proffessional. Hundkammar, omsorgsfullt utvalda för att ta hand om din hunds päls på bästa sätt. Inte för att jag har någon hund. Inte för att jag har päls heller för den delen. Men jag har dreads. Eller… hade dreads. Igår var nämligen dagen då de skulle bort.
Med hundkammarna inhandlade var jag redo för ett antal timmar i smärta. Paulina och jag hade en utmärkt plan på hur vi skulle gå tillväga. Vi googlade för lite tips men konstaterade att ingen stod bakom vår briljanta plan att klippa av en bit och kamma ut resten. Vi valde att inte bry oss. Och det gjorde vi rätt i.
Jag började med att klippa av min 37:e dread. Min favorit. ♥ Den med alla skavanker. Det var en underlig känsla. När jag höll den i handen kändes det som att hålla i något som just dött. Ett dreadlock-lik. När Paulina klippte av resten och dread efter dread lämnade mitt huvud och istället hamnade i mina händer kändes det faktiskt lite vemodigt. Alla trettiosju olika, men jag kände ju igen dem alla.
Vi kapade alla så att ungefär 12 cm var kvar. Sedan slet Paulina, Jenny och Linnea med varsin kam i några timmar, med mitt hår indränkt i balsam. Sjuk smärta, men tro om det inte blev hår tillslut! Wohoo. Och idag har jag varit hos frisören för en slutgiltig touch. Det känns bra. Det kommer dock ta ett tag att vänja mig av vid alla inlärda prodedurer varje gång jag ska vända huvudet på kudden…
Rest in peace, kära dreads.
Annonser