Igår såg jag döden i vitögat – och överlevde. Ingen svart kåpa, ingen lie, inget schackspel. Bara två muskulösa gladiatorer på mitt livs värsta träningspass. Det gick inte att gömma sig. Det gick inte att fuska. Då stod de där och skrek. En timme. En plågsam timme. Och jag var sekunder från att spy. För att inte tala om smärtan som infunnit sig i min kropp när jag slog upp mina ögon denna morgon. Smärtan som gjorde att jag knappt kunde vända mig i sängen. Smärtan i muskler jag inte visste att jag hade. Var det en rolig upplevelse? JA. Kan jag skratta åt det? JA. Skulle jag göra om det? ALDRIG!
Idag tar jag en lugn och stillsam dag, utan hastiga eller onödiga rörelser. 
Synd dock på det fina vädret…
Haha, du skriver så roligt Elin. Men frågan är ju VARFÖR du utsätter dig för att träna med gladiatorer?
Haha! Jadu Liza, det funderar jag också på.. nånstans hade jag nog tänkt att det inte skulle vara så farligt.. men det var det! Haha! Men mitt i allt detta var det ju ändå lite roligt också. Men som tur är var detta en engångsföreteelse. De hänger ju inte på vårt gym här i östersund så ofta direkt!